marie.r.blogg.se

För en vecka sedan öppnade jag mailen på jobb efter att vi haft julstängt och varit lediga. Nästan 400 order med tillhörande bilagor, cert och ritningar att granska och skriva ut. I infomailen hade vi drygt 200 styck och i purchase drygt 60. Ja, oxå den personliga mailen då...

Det tog i princip en arbetsdag att sortera upp innan vi kunde börja att registrera och få allt på plats i systemet och i slutet av denna veckan bör vi vara i kapp. Det är så här det ser ut när man har långledigt och man får liksom ta det onda md det goda.

 

Om allt går som jag hoppas och vill så kan det vara sista gången jag gjorde detta. Till sommaren har jag varit här i tio år och nu känner jag att jag är klar. Det hade inte behövt vara så men nu är de det.

Ett av mina mål är att lämna här under 2024, inget löfte men ett mål oxå får vi se om jag ror det i land. Allt förändrades i halvlek förra året. Allt som jag trodde skulle bli till det bättre blev till sist ett svek. Efter många möten, analyser, diskussioner och dialoger tog det sen abrupt en helt annan rikning än den som det först gav sken utav. Allt förändrades, relationer och kollegor...

Arbetsglädjen är borta. Tilliten är borta och trots att vi uttryckt och opponerat oss så kommer det inte att backas en tum så det som kvarstår är att acceptera situationen eller flytta ut sig. 

Jag bestämde mig oxå under julledigheten för att inte låta detta komma åt mig som det delvis gjort sedan vi sjösatte "det nya" den första Oktober efter att beslutet togs under sommaren. Jag jobbar på men ligger inte vaken om nätterna längre och jag tar inte jobbet med mig hem. När jag stämplar in går jag in i en roll och när jag stämplar ut går jag in i en annan. Trist men nödvändigt och ABSOLUT inte så jag vill ha det egentligen. Jag vill ha roligt på jobbet, som förr, så som det var innan. Förändringar är både bra och nödvändiga men inte alla.

Tidiga och mörka morgnar men har ni lagt märke till att kvällarna är lite lite ljusare.

Mycket kläder och ett antal olika skor packas med fram och tillbaka för att möta de olika väderlekarna. Det enda som jag eventuellt bangar för på luncherna är ösregn i kombination med hård vind från sidan annars är det mössa och tjocka vantar på och ut som gäller. 

I mitten på veckan fick jag ett par riktigt glädjande och fina meddelande av Ellen. En härlig bild med studentmössan på som nu hade anlänt (den får jag såklart inte lägga ut här) Den glädjen i det ansiktet gick inte att ta miste på men där och då slog det mig, herregud, när blev hon så stor? Om ett par månader tar hon studenten och sen kanske hon inte bor med oss längre.

Det andra beskedet var att hon blivit kallad till mönstring som hon väntat besked på ett tag nu. Ja, hon vill göra lumpen och hur COOLT är inte det då? Hon har så tydliga mål och hon bara ser till att uppfylla dem. Hon växer i mina ögon för varje år och för varje klokt eller strategiskt beslut hon tar. Blir det inte lumpen nästa år så blir det skidor. Skidor är hennes element och hade hon haft fysik till det så hade hon önskat placering som fjälljägare men nu lutar önskemålet nog mer realistiskt åt marinen.

Det finns en riktig "bajsmacka" till från 2023 innan vi lämnar det bakom oss. Förutom sveket med arbetet så är det de privata sveket av en vän som jag trodde stod mig nära. Jag hörde senast ifrån honom fredagen den 18 Augusti då vi bestämde att vi skulle ses två dagar senare och därefter har det varit knäpptyst, nada, noll kommunikation. Kanske inget ni tycker är märkligt men den här vännen och jag var tighta och pratade varje dag, ibland flera gånger om dagen. INTE ETT LJUD, INTE EN FÖRKLARING. Jag skickade ett sms och ifrågasatte och har sedan dess varit fullkomligt ghostad. Efter nästan femton års nära vänskap. Vad i helvete liknar det? Just det, i oktober när Johan och jag var i Pula passade han i vår frånvaro på att åka hem till Ellen och hämta lite grejor som han hade i vårt förråd, mycket lämpligt. Därefter fullkomligt knäpptyst igen. Fegt och ynkligt och svagt om du frågar mig. Han skulle heller ALDRIG erkänna att han gjort fel eller be om ursäkt eller ge en förklaring eller försöka försonas. Försona vadå? Inget hade hänt. Han skulle heller aldrig våga stå rakryggad öga mot öga med mig och säga upp vår vänskap vilket tydligen var vad han ville. Han bara glider ut och undan som med så mycket annat...

 

NU är jag klar med det som sårat och förstört för mig. Ser ni att jag skriver i dåtid, blir lite osäker här då det kanske fortfarande är sårar och förstör, det är ju ändå två rätt stora saker det där, arbete och vänskap.

Och nu, nu lämnar vi det gamla möget bakom oss och tar full sats in mot det nya. Det är ju lätt att glömma allt som faktiskt varit bra och roligt och härligt oxå OCH det ska vi ju såklart inte göra.

Detta årets första stora händelse är ju Johans femtioårsdag som infaller om prick en vecka. Sen fyller Ellen år en månad efter det och två månader efter det fyller jag oxå FEMTIO och strax därefter är det en student att fira. Herrejisses vad mycket skoj vi ska ha i år. Tillsammans. Du och jag, ni och vi.